29/09/2026
Vad är egentligen Nordic Overland Challenge?
Är det en overlandresa?
Är det offroad?
Är det en expedition?
Är det en tävling?
Och varför får deltagarna inte veta exakt vilken väg de ska köra?
För svaret är inte helt enkelt.
När du deltar i ett NOC får du inte en färdig GPX-fil med en rutt som jag har planerat åt dig.
Du får en punkt.
Hur du tar dig dit?
Det är ditt problem.
Varför gör vi så?
Varför inte kontrollera varenda väg, bygga den perfekta rutten och skicka ut en färdig GPX-fil flera månader innan start?
För då vet du redan vad som kommer hända.
Du kan sitta hemma framför datorn och studera satellitbilder, kontrollera terrängen, hitta alternativa vägar, planera bränslestopp och kanske till och med veta ungefär vilken tid du kommer fram.
Men var finns äventyret då?
Det är också därför punkterna släpps ganska sent.
Jag vill att du ska få nästa punkt, öppna kartan och tänka:
”Okej… hur fan tar vi oss dit?”
Du hittar en liten väg.
Den ser intressant ut.
Ni testar.
Första kilometrarna är hur fina som helst.
Sedan blir vägen smalare.
Lite sämre.
Ännu sämre.
Till slt står ni där och funderar på om det här verkligen var en så jävla bra idé. Men titta inte på arrangören det var inte hans idé.
Vänder vi?
Fortsätter vi?
Finns det en annan väg?
Kan vi vinscha oss igenom?
Vad säger kartan?
Vad säger bilen?
Vad säger lagen?
Vad säger kompisen bakom som förmodligen börjat fundera allvarligt på varför han följde efter dig?
Det är NOC.
Jag vill skapa möjligheten att ni väljer fel.
Jag hoppas faktiskt att den där fantastiska genvägen ibland visar sig vara en fullständigt värdelös genväg.
Inte för att någon ska förstöra bilen eller utsätta sig för onödiga risker.
Utan för att ni ska behöva lösa problemet.
Självständighet
NOC är inte en guidad karavan där 30 bilar ligger på rad bakom arrangören.
Ni måste själva fatta beslut.
Navigera.
Bedöma vägen.
Känna era bilar.
Och ta ansvar för era egna vägval och beslut.
Ser ni två möjliga vägar och väljer den lilla streckade vägen genom skogen?
Bra.
Den kanske sparar två timmar.
Den kostar nog fyra.
Det var ert beslut.
Jag gav er punkten.
Ni valde äventyret dit.
Ska 30 bilar då köra samma väg?
Nej.
Vi rekommenderar grupper på maximalt ungefär fem bilar.
Är du erfaren och vi bedömer att du vet vad du håller på med kan du även välja att köra själv.
Men erfarenhet gör dig inte odödlig.
Bilen kan gå sönder.
Du kan köra fast.
Vädret kan förändras.
Vägen kan vara borta.
Någonting kan hända som inte ens den mest erfarna föraren kan styra över.
Därför är några få bilar tillsammans ofta det bästa.
Tillräckligt många för att hjälpa varandra, men inte så många att vi förvandlar en liten skogsväg till en bilkö.
För vi måste också värna om hobbyn.
Fem fyrhjulsdrivna bilar som passerar märks betydligt mindre än trettio.
Det gäller boende, markägare och andra människor som använder området.
Det spelar egentligen ingen roll om vi juridiskt sett får vara där om vi beter oss på ett sätt som gör att alla som bor där börjar hata fyrhjulsdrivna bilar.
Vi tjänar ingenting på att reta upp människor.
Vi vill kunna fortsätta med den här hobbyn även om fem eller tio år.
Har vi 30 deltagande bilar kan det istället bli s*x grupper med fem bilar.
En grupp väljer höger.
En annan vänster.
Någon tar den enkla vägen.
Någon annan tittar på ett spår på kartan och säger:
”Det där ser dumt ut. Vi testar.”
Kanske passerar bara fem av våra trettio bilar just den lilla vägen.
Och när vi träffas senare har s*x grupper s*x olika historier om hur de tog sig mot exakt samma punkt.
Grupperna är inte heller låsta.
Körde du med samma personer i går?
Kör med några andra i morgon.
Tycker din grupp att det ska vara betydligt tuffare än du själv vill?
Byt grupp.
Vill du testa något mer utmanande?
Kör med några som tänker likadant.
Det är också ett sätt att lära känna fler människor och få erfarenheter från förare som löser saker på andra sätt än du själv.
Men måste man nå punkten?
Nej.
Det här är viktigt.
Jag sätter en punkt.
Det betyder inte:
”Ta er hit till varje pris.”
Är risken för stor ska ni inte göra det.
Kommer ni till en passage där risken för människor, bilen, naturen eller omgivningen är för stor?
Stanna.
Hitta en annan väg.
Finns det ingen vettig väg?
Då kanske resan mot just den punkten slutar där.
Ta en bild.
”Hit kom vi. Längre än så här gick inte.”
Det är inget misslyckande.
Ni försökte.
Ni navigerade.
Ni hittade problemet.
Ni bedömde situationen.
Och ni fattade ett beslut.
Ibland är beslutet att vända det mest erfarna beslut någon fattar under hela resan.
För jag vet faktiskt inte alltid själv exakt vad som väntar.
Jag kan göra research.
Studera kartor.
Kontrollera områden.
Men saker förändras.
En väg kan vara borta.
En bro kan vara skadad.
Ett träd kan ligga över vägen.
Regn kan fullständigt förändra underlaget.
Och framför allt kan s*x grupper välja s*x olika vägar som jag omöjligt kan kontrollera i förväg.
Jag sätter målet. Jag garanterar inte vägen dit.
Verkligheten väger alltid tyngre än en koordinat på telefonen.
Men om grupperna kör åt olika håll – var finns då gemenskapen?
Det är precis därför vi har våra gemensamma camper.
Ungefär var tredje dag samlas alla igen.
Och ganska ofta använder vi etablerade campingar, beroende på vilket land vi befinner oss i och vilka möjligheter som finns.
Varför?
Av samma anledning som vi inte vill ha 30 bilar i en lång karavan.
Trettio overlandbilar utspridda eller samlade ute i ett skogsområde syns.
Väldigt mycket.
Och det kan reta upp nästan vem som helst, oavsett om vi faktiskt har rätt att vara där eller inte.
Vi behöver inte synas mer än nödvändigt.
På en etablerad camping är vi gäster precis som alla andra.
Och efter några dagar ute finns det dessutom ganska praktiska fördelar.
En riktig dusch börjar kännas väldigt trevlig.
Kläder behöver tvättas.
Vatten behöver fyllas.
Mat behöver kompletteras.
Bilar behöver kontrolleras.
Någon kanske måste laga någonting som vibrerat loss de senaste tre dagarna.
Någon behöver göra en större reparation.
Någon annan behöver bara ligga under bilen och konstatera:
”Det där såg fan inte ut så där när vi startade.”
Batterier och annan utrustning kan behöva laddas.
Bränsle behöver planeras.
Sopor ska tas om hand.
Och människorna behöver också återhämta sig.
Men den gemensamma campen fyller en ännu viktigare funktion.
Vi samlar ihop NOC igen.
Under tre dagar kanske grupperna inte sett varandra.
Någon grupp hade en fantastisk dag.
En annan har stått fast i flera timmar.
Någon hittade en helt otrolig väg.
Någon annan gav upp en punkt och fick vända.
Sedan möts vi igen.
Vi äter.
Sitter tillsammans.
Berättar historier.
Jämför vägval.
Skrattar åt misstagen.
Hjälper någon som behöver skruva.
Och plötsligt får man höra:
”Vänta lite… körde ni DÄR?”
Det är en väldigt stor del av NOC för mig.
För NOC ska ge dig friheten att skapa ditt eget äventyr mellan punkterna utan att förlora gemenskapen med alla andra.
Och campen blir också en naturlig omstart.
Vill du byta grupp?
Perfekt tillfälle.
Har du kört med samma människor i tre dagar?
Testa några nya.
Har du märkt att du vill köra lugnare?
Hitta en grupp som tänker likadant.
Vill du ha mer utmaning?
Prata med människorna som precis kom tillbaka och berättade om tre vinschningar innan lunch.
På så sätt förändras grupperna naturligt under resan.
Man lär känna fler.
Man delar kunskap.
Och nästa dag åker vi ut igen åt olika håll mot nästa punkt.
Sedan möts vi igen.
Frihet mellan punkterna. Gemenskap vid campen.
Det är en viktig del av balansen.
Var kommer inspirationen ifrån?
En stor inspirationskälla för mig är Camel Trophy.
Inte tävlingsdelen.
Och NOC ska inte vara någon kopia.
Det är äventyret som inspirerar mig.
Bilar.
Människor.
Navigation.
Problemlösning.
Och en grupp som måste samarbeta när planen inte längre fungerar.
Måste man vara erfaren för att följa med?
Nej.
Och här tror jag faktiskt att vi har ett problem.
Människor ser bilder på modifierade fyrhjulsdrivna bilar, vinschning, lera och svår terräng och tänker:
”Det där hade varit jäkligt kul.”
Sedan:
”Men jag klarar nog inte det där.”
Är min bil tillräckligt byggd?
Har jag rätt däck?
Tänk om jag fastnar?
Tänk om alla andra kan mycket mer än jag?
Men hur får man erfarenhet utan att någon gång vara ny?
Någon måste göra sin första vinschning.
Någon måste fastna första gången.
Någon måste stå framför ett hinder och säga:
”Jag vet faktiskt inte hur fan jag ska köra det här.”
Då hjälper vi varandra.
Vi guidar.
Vi vinschar.
Vi gräver.
Vi skruvar.
Vi tänker.
För gruppen är en enorm resurs.
En är bra på navigation.
En annan på mekanik.
Någon kan recovery.
Någon annan ser lösningen ingen annan tänkte på.
På ett riktigt tufft NOC kommer det inte bara handla om vad du kan.
Det handlar om vad gruppen tillsammans kan lösa.
Behöver jag en extrem bil?
Nej.
En extremt modifierad bil är inte automatiskt en väl förberedd bil.
Jag ser hellre att du känner din bil.
Att den är servad.
Att däcken är bra.
Att du har riktiga recoverypunkter.
Att vinschen faktiskt fungerar.
Att radion fungerar.
Att du har verktyg och vettiga reservdelar.
Och framför allt:
Att du vet hur grejerna används.
Hur förbereder man sig när rutten är okänd?
Det är en av anledningarna till att vi arrangerar våra mindre aktiviteter.
Helgträffarna.
Offroadträffarna.
Radiodagarna.
De kanske ser ut som fristående träffar.
Men det finns en tanke bakom dem.
Vi vet att kommunikationen måste fungera.
Därför har vi radiodagar.
Vi vet att ni behöver känna bilarna utanför asfalt och vanlig grusväg.
Därför kör vi offroad.
Hur känns bilen när den lutar?
Hur mycket grepp har däcken?
Hur använder jag vinschen?
Var sitter mina recoverypunkter?
Vad händer när jag fastnar?
Det är bättre att upptäcka problemen i kontrollerade former tillsammans än första gången mitt ute på en större NOC.
Så nästa gång vi lägger upp en radiodag och du tänker:
”Min radio fungerar redan.”
Eller en offroadträff:
”Jag behöver egentligen inte kunna det där.”
Eller vi börjar prata recovery:
”Jag kommer aldrig behöva vinscha.”
Fundera en gång till.
Varför tror ni att vi väljer att lägga tid på just de sakerna?
Se det som en hint.
Vi vet mer om vad ni kan komma att behöva än vad ni gör.
Vi tänker bara inte berätta varför.
Vi kommer inte tala om exakt vad ni ska förbereda er för – men vi kommer ge er möjligheten att förbereda er.
Kommer alla NOC vara lika svåra?
Nej.
Vissa resor ska vara snällare.
Det måste finnas en väg in för den som vill bygga erfarenhet.
Men inom en ganska snar framtid tänker jag också höja ribban rejält!
Samma grundidé.
Du får punkten.
Du väljer vägen.
Men alternativen är inte längre lika snälla.
Kanske kommer ni 20 mil den dagen.
Kanske fem.
Kanske ännu mindre.
Vad händer när vägen försvinner?
När första bilen måste vinschas?
När nästa bil går sönder?
När mörkret kommer och punkten fortfarande ligger långt bort?
När någon säger:
”Jag tror det går en väg här.”
Och du tittar på kartan:
”Det där ser fan inte ut som en väg.”
Då börjar den typen av NOC jag vill skapa mer av.
Där räcker det inte att köpa utrustningen.
Du måste kunna använda den.
Bilen måste vara förberedd.
Du måste vara förberedd.
Och gruppen måste fungera.
Det är den nivån där jag så småningom vill kunna skriva:
Det här är inte ett NOC för nybörjare.
Inte för att stänga ute människor.
Tvärtom.
Jag vill att det ska finnas en väg dit.
Kör de snällare resorna.
Kom på helgträffarna.
Kom på radiodagarna.
Testa bilen på offroadträffarna.
Lär dig radion innan du behöver den.
Lär dig vinscha innan du sitter fast.
Fastna.
Vinscha.
Navigera fel.
Vänd.
Gör misstag.
Hjälp andra.
Låt andra hjälpa dig.
Byt grupp.
Lär känna människorna.
Bygg erfarenheten.
För de mindre arrangemangen är inte bara något vi gör medan vi väntar på nästa stora resa.
De är en del av vägen dit.
Och kanske också vår lilla förvarning om vad som väntar.
Så vad är egentligen målet med Nordic Overland Challenge?
Är det att komma fram snabbast?
Nej.
Är det att nå varje punkt till vilket pris som helst?
Nej.
Är det att ha dyrast eller mest modifierad bil?
Nej.
Är det att 30 bilar ska ligga på rad genom varenda liten by och skogsväg?
Definitivt inte.
Är det att köra sönder bilen för att bevisa någonting?
Nej.
Jag skapar förutsättningarna.
Jag väljer punkterna.
Vi ger er möjligheten att träna och förbereda er.
Vi försöker värna om platserna vi besöker och hobbyn som gör allt detta möjligt.
Och ungefär var tredje dag samlar vi ihop gänget igen.
Duschar.
Tvättar.
Skruvar.
Äter.
Byter historier.
Byter grupper.
Och sedan skickar vi ut er igen.
Jag vet inte alltid exakt vad ni kommer hitta.
Det är en del av hela idén.
För om jag redan har berättat exakt vilken väg du ska köra, exakt vad du kommer möta och exakt hur du ska lösa problemen längs vägen…
då har jag redan upplevt äventyret åt dig.
Och vad fan är det för Challenge?
Jag sätter punkten.
Ni väljer vägen.
Ni avgör när risken blivit större än belöningen.
Och ungefär tre dagar senare möts vi och får höra vad fan ni egentligen hittade på där ute.
